Kära vänner från båda sidor om ”slagfältet”!

Man behöver inte ansluta sig ensidigt till den ena eller andra parten när en konflikt uppstår. Vi lever i en vetenskapens tidsålder och enligt ett modernare tänkesätt har vi numera oanade möjligheter att träna oss i att tänka fritt och opartiskt för att leva sig in i andra tänkesätt än dem som utgör våra egna favorittankar. När det gäller den nu uppkomna konflikten bland Martinus-intresserade människor är det utan tvekan så att Institutet enligt lagen har copyright och ensamrätt i fråga om bokutgivning, så den saken behöver inte diskuteras ytterligare! Men det kan inte förnekas att det finns en hel del andra aspekter att ta hänsyn till innan Institutet låter ”bilan falla” över sina motståndare. För det första är det, åtminstone som jag ser det, ett mycket dåligt sätt att hantera konflikter på att använda maktspråk och att straffa människor genom rättsliga sanktioner. Alla vi som är besjälade av Martinus världsbild bör sträva efter att vara goda föredömen och så långt som möjligt försöka lösa meningsmotsättningar med nästakärleken som ledstjärna. Motståndarna är faktiskt också människor av kött och blod, inga monster som behöver demoniseras! Att lösa konflikter med humanitet, kärlek och diplomati innebär att man möts och tillåter sig att med god tid och utan bråk lyssna ordentligt på varandras argument.

Enligt uppgift skall Rådet i princip ha avböjt alla inviter till fysiska möten med dem som man nu vill ställa inför rätta, vilket i så fall är mycket synd. Om Råder däremot, efter att en utförlig dialog i kärleksfull och lyssnande anda ägt rum mellan parterna, anser sig ha uttömt alla möjligheter och oenigheten kvarstår, skulle Rådet kunnat ha nöjt sig med att hävda sin copyright genom att med rättsliga medel enbart fastställa vad som gäller enligt lagen! Men då borde det kanske räcka att utkräva en symbolisk bötessumma på t.ex. en dansk krona! Enligt min mening för det ingenting gott med sig att förgöra sina förmenta "fiender" och kväva deras fortsatta verksamhet, en verksamhet som säkerligen gagnar alla våras gemensamma intressen. Vi får inte glömma att maktutövande utan mänsklig omtanke lämnar kvar karmatiska energier som utgör en negativ tyngd, vilket lätt kan förmörka Institutets framtida verksamhet. Och detta är väl ingenting som någon av oss önskar! Som jag ser det, finns det flera förmildrande omständigheter att ta hänsyn till i fråga om motståndarnas lagbrott. Copyrighten har jag uppfattat som en rättslig skyddsåtgärd som främst är till dels för att förhindra att någon person skall kunna tjäna pengar på ett material som tillhör en annan part, dels för att förhindra att materialet i fråga förvanskas på något sett. Som jag förstått saken har de "olagliga" böckerna sålts till självkostnadspris utan personlig vinning och ingenting har ändrats i innehållet jämfört med Martinus verks förstautgåvor.

Ett tänkbart alternativt scenario skulle därför kunna ha varit att Institutet, i stället för att konfiskera de "olagliga" böckerna, i stället formellt sett kunde ha valt att köpa in dem till självkostnadspris och därefter ge "lagbrytarna" fullmakt och licens att sälja samma böcker för Institutets räkning, nu med den skillnaden att allt tillhör Institutet och att detta då kan hävda full copyright över litteraturen inför omvärlden. Men detta förutsätter naturligtvis att man har fullt förtroende för "motståndarna" och deras verksamhet. Fast det borde egentligen inte vara något problem, eftersom böckerna lär vara identiska med Martinus egna förstautgåvor! Med en sådan lösning hade aldrig någon konflikt behöva uppstå.

Nu tycker kanske någon att jag likväl tar parti för "lagbrytarna", men då vill jag gärna framhålla att jag helt ärligt och av hela mitt hjärta skulle ha önskat att denna konflikt hade kunnat lösas på ett betydligt mera harmoniskt och fredligt sätt, och där har säkert bägge kontrahenter ett medansvar. Nu tyder tyvärr mycket på att hela historien redan har gått för långt, och det är absolut inte min avsikt att utöver denna inlaga blanda mig ytterligare in i denna konflikt mer än så. I bästa fall kunde kanske några av mina tankar bidra till att vi alla var och en funderar lite mer över hur man kan undvika liknande situationer i framtiden. Som det nu är får det hela bli en enskild angelägenhet mellan varje individs personliga samvete och Försynen. Detta till trots ser jag det inte som något orättfärdigt i att vilja försvara den svagare parten i det uppkomna David-Goliath-dramat. Institutet som naturligtvis är den starkare parten verkar klara utmärkt av att försvara sig självt.

Det mest intressanta i nuläget är kanske att fundera över vad vi har att lära av detta! I stället för att döma ut sina meningsmotståndare som ”motståndare” eller ”kränkare” skulle det kunna bli en spännande utmaning för oss alla att efter bästa förmåga lyssna till Guds röst som döljer sig bakom motståndarnas uttalanden och aktiviteter. Med andra ord: Vad vill Gud säga till oss?

Vad säger Försynen genom ”fiendelägret” och dess verksamhet? I mina öron låter det så här:

1) Det tycks finnas alternativa och framgångsrika sätt att nå ut med Martinus världsbild till människor utanför Institutets egen verksamhet. Med tanke på dessa framgångar ligger det i allas vårt gemensamma intresse att undvika att "sätta käppar i hjulet" för alternativa verksamheter.

2) Martinus litteratur kan ges ut mycket billigt och utan vinst. Många andligt intresserade människor har en begränsad ekonomi, och ett komplett ”Martinus-set” kan innebära en kostnad på flera tusen kronor. Argumentet att det mest är människor som är måttligt intresserade som köper billiga böcker kan ifrågasättas. Bland de människor som ännu är måttligt intresserade finns det säkert många som även köpt sina böcker till ett högre pris av Institutet. Om böckerna nu under en period skulle råka hamna olästa i bokhyllan, så kan detta ändå vara bättre för tillgängligheten jämfört med att de inte alls står där. När rätta tiden är inne kan säkert någon person upptäcka litteraturen gömd i en bokhylla och börja läsa av eget intresse.

3) Martinus böcker kom ut i en tid när vetenskapliga krav på dokumentation inte var lika höga som idag. Med tanke på att Martinus världsbild gör anspråk på att utgöra grunden till en andlig vetenskap är det viktigt att alla ändringar som gjorts efter förstautgåvorna dokumenteras på ett adekvat sätt, vilket ingen gjort tidigare, i varje fall inte på ett komplett sätt.

Fast nu har jag precis blivit informerad om att en sådan noggrann dokumentation faktiskt redan har utförts av Institutet i samband med nyutgåvorna av Livets Bog 1-3 och att arbetet med de övriga böckerna fortskrider. Och i så fall är detta verkligen en glädjande och positiv nyhet! Eftersom jag inte kontrollerat saken närmare personligen, kan det hända att jag "slår in öppna dörrar" med det jag skriver nedan, och i så fall ber jag om ursäkt, men hursomhelst vill jag ändå förklara min syn på hur en dokumentation av ändringar bör utföras.

1) Man kan utan problem ange generellt och inte i varje enskilt fall om stavningen anpassats till modern rättskrivning, om stora bokstäver på substantiv ersatts med små bokstäver, om danskt aa bytts ut till å, etc.

2) I den mån det går att styrka att Martinus personligen godkänt ändringar av annat slag än ovanstående, bör detta anges vid varje enskilt fall med en fotnot.

3) Alla ändringar som man vet har utförts av någon annan person än Martinus bör anges tydligt med fotnoter samt med skrivningen i varje enskilt fall så som den såg ut i den första upplagan. Det bör presenteras argument varför ändringen har gjorts.

4) De ändringar där det saknas information om vem som står bakom, bör även de anges genom att man skriver en fotnot med uppgift om att information saknas plus att man även anger skrivningen så som den såg ut i den första upplagan. Det bör också presenteras argument varför ändringen har gjorts.

Slutligen vill jag framhålla att jag själv föredrar att läsa böckerna på danska, och jag personligen trots det jag har skrivit absolut inget alls har emot att man rättar stavfel och annat eller att språket anpassas till moderna skrivregler, tvärtom! Det måste kunna vara tillåtet att rätta uppenbara fel, menar jag, bara detta dokumenteras ordentligt och på ett vetenskapligt sätt. Inte desto mindre är det viktigt att sådana ändringar företas med full respekt för Martinus och med största möjliga ansvarstagande inför eftervärlden. Då blir det möjligt för läsaren att få direktkontakt med Martinus eget manuskript, så att ingen bara hänvisas till texter som redan ändrats av andra. Dessutom bör alla läsare enligt min mening ha öppen tillgång till de ursprungliga manuskripten och källorna; ingenting bör hemlighållas.

Med detta sagt vill jag uppmana alla parter att försöka lyssna på vad Försynen har att säga till oss alla och inte okritiskt ta parti för den ena eller andra sidan. Det anstår oss alla att efter bästa förmåga lösa konflikter med kärlek och dialog, inte med makt och repressalier och inte i syfte att vilja tillintegöra sina meningsmotståndare!

I all vänlighet

Ingemar Fridell