Nedenstående er en mailkorrespondance mellem Peter Kulle og Søren Ingemann Larsen med udgangspunkt i det meget omdiskuterede
stykke 1875 i Livets Bog.
(Bemærk nogle underholdende misforståelser, som skyldes at en svensker og en dansker prøver at forstå hinanden :-) )
1. Peter Kulle til Søren Ingemann 08-11-2013 18:32
Hej Søren..!
Du kommer säkert ihåg mig ifrån det forna Martinusforumet. Genom en vän har jag fått inblick i rådets rättelser av
Martinus texter, samt de i samband med dessa framsprungna turerna kring styckena 1866 resp 1875 i Livets Bog.
Varvid jag lätt kan se hur man inte förmår läsa innantill. I stycket 1866 säger Martinus att alla inom
E-människokategorin svänger i sin polidentitet. Samt vidare »Detta utvecklingstillstånd är i sig självt
helt normalt och skapar inte några särskilt obehagliga situationer för den människa, vars intellektualitet,
moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«. Varvid är att — rent språkligt — synnerligen noga
beakta, att Martinus här inte talar om annat än »den människa vars intellektualitet, moral och gudsförhållande
är situationerna överlägsna«. Vilket betyder att Martinus talar om en underkategori av E-människan.
En E-människa som enligt texten undantagslöst har en vacklande sexuell identitet. Men av dessa är en
viss grupp skyddade mot »varje urspårning«. Och det är den grupp »vars intellektualitet, moral och
gudsförhållande är situationerna överlägsna«. Ja, lite längre fram i samma stycke skriver Martinus
»för dem alla gäller det här, att deras moraliska standard och gudsförhållande är av en sådan struktur
att den skyddar dem från varje urspårning och sålunda håller dem på den naturliga utvecklingslinjen«.
Martinus syftar här alltså inte på alla E-människor, utan bara på de E-människor som han tidigare i
texten säger vara de aktuella »situationerna överlägsna«.
Ja, här kan ju varje språkligt hemmastadd läsare själv konstatera, att Martinus formuleringar på intet vis räcker som grund för slutsatsen att han med formuleringen »den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«, nödvändigtvis skulle avse alla E-människor. Om han hade haft så för avsikt, hade han ju skrivit: »Detta utvecklingstillstånd är i sig självt helt normalt och skapar inte några särskilt obehagliga situationer för E-människan, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«. Men si; det gjorde han inte. Han nämner alltså inte med ett ord, att han med »den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«, avser alla E-människor. Och i formuleringen i sig, finns inget som med nödvändighet betyder att alla E-människor är i sammanhanget just sådana. Detta handlar uteslutande om språklig exakthet.
Så skriver Martinus i stycket 1875 bl.a. följande: »Vi har i D-, E-, och F-människorna mött de särskilt graverande urspårningarna«. Vilket fått människor med lässvårigheter att tro, att Martinus härvid menar att alla D-, E-, och F-människor skulle vara gravt urspårade. Ungefär som om någon trott att Afrika bara skulle hysa "lejon", blott för att vi i Afrika möter just "lejon". Men t.o.m. språkförmågan i småskolan, undanröjer risken för att barnen där skulle kunna hamna i en så galen (språk-) tunna.
Ändå har jag förstått att man inom Rådet för Martinus Institut fått det till, att Martinus dels säger att alla E-människor är »skyddade från varje urspårning« (st. 1866), samtidigt som han dels säger att alla E-människor är särskilt graverat urspårade. Varvid man naturligtvis inte fått ihop det. Men detta beror alltså på intet vis på vad Martinus i själva verket skrivit. Utan detta beror uteslutande på Rådets försmädligt skrala språkförmåga. Ingen lätt sits med tanke på att en hel värld kommer att följa dessa lustiga turer…
Ha-ha… nu kommer du nog ihåg Kulle, ja… ;o)
Kulle
2. Søren Ingemann til Peter Kulle 08-11-2013 18:56
Hej Peter Kulle,
Godt at høre fra dig! - Jeg har tit tænkt på dig, for det var nogle inspirerende og dybsindige indlæg, du kom med på det nu hedengangne svenske diskussionsforum. - Du virkede vist også lidt provokerende på nogen :-). Det gjorde stort indtryk på mig, at dine synspunkter om Martinus i høj grad skyldes "lidelseserfaringer" snarere end rene boglige studier, hvilket jo helt harmonerer med, hvad Martinus selv udtaler.
Jeg vil studere din mail lidt nøjere lidt senere, men umiddelbart viser det jo, at det er uhyre vigtigt, at vi ikke ændrer i Martinus' originalværk, for vi kan jo langt fra være sikre på, at vi fuldtud forstår teksten på samme måde som Martinus. Det burde være indlysende for enhver, men ikke for Martinusinstituttet, som rask væk udgiver Martinus litteratur i "opdaterede" udgaver, hvor alle "fejlene" er "rettet". Det må være op til den enkelte at forholde sig til, om dette eller hint måske eller måske ikke er en "fejl".
Som du sikkert ved er vi nogle stykker, der i reaktion i mod disse "opdaterede" udgaver har genudgivet Martinus' originale og uændrede værk, både i bogform og elektronisk (martinus-webcenter.dk). Nu har Martinusinstituttet sagsøgt os. Tænkt dig, Martinus' eget institut sagsøger de mennesker, som ønsker at gøre Martinus' uændrede værk tilgængeligt. De mennesker, som er sat til at sørge for, at absolut intet ændres i teksten, ændrer selv i teksten og sagsøger dem, der udgiver den uændrede tekst. - Du kan læse meget mere om dette her:
http://martinus-webcenter.dk/retssag/ , hvilket du måske allerede har gjort.
Jeg vender tilbage, når jeg har fået kigget nærmere på din mail, men jeg hører naturligvis meget gerne dine kommentarer til retssagen, hvis du har nogle.
Søren
3. Peter Kulle til Søren Ingemann 09-11-2013 20:43
8 nov 2013 kl. 18:56 skrev Søren Ingemann Larsen :
Hej Peter Kulle,
Godt at høre fra dig! - Jeg har tit tænkt på dig, for det var nogle inspirerende og dybsindige indlæg, du kom med på det nu hedengangne
svenske diskussionsforum. - Du virkede vist også lidt provokerende på nogen :-). Det gjorde stort indtryk på mig, at dine synspunkter om
Martinus i høj grad skyldes "lidelseserfaringer" snarere end rene boglige studier, hvilket jo helt harmonerer med, hvad Martinus selv udtaler.
Ja, det var ju kul att jag kunde uppfattas så… ;o)
Jeg vil studere din mail lidt nøjere lidt senere, men umiddelbart viser det jo, at det er uhyre vigtigt, at vi ikke ændrer
i Martinus' originalværk, for vi kan jo langt fra være sikre på, at vi fuldtud forstår teksten på samme måde som Martinus. Det burde være
indlysende for enhver, men ikke for Martinusinstituttet, som rask væk udgiver Martinus litteratur i "opdaterede" udgaver, hvor alle "fejlene"
er "rettet". Det må være op til den enkelte at forholde sig til, om dette eller hint måske eller måske ikke er en "fejl".
Sistnämnda utgör i mitt tycke ett av de förnämligaste skälen att inte ändra i Martinus verk. Vid sidan, då, av det betänkliga i att ändra något man inte till fullo begriper. Det är dessutom inte kärleksfullt att skriva sin nästa på näsan, samt ta över dennes eller dennas möjligheter till självständigt ställningstagande. Missionerandets tid är faktiskt förbi, då det kommer till sann andlig vetenskap...
Som du sikkert ved er vi nogle stykker, der i reaktion i mod disse "opdaterede" udgaver har genudgivet Martinus' originale og uændrede værk, både i bogform og elektronisk (martinus-webcenter.dk). Nu har Martinusinstituttet sagsøgt os. Tænkt dig, Martinus' eget institut sagsøger de mennesker, som ønsker at gøre Martinus' uændrede værk tilgængeligt. De mennesker, som er sat til at sørge for, at absolut intet ændres i teksten, ændrer selv i teksten og sagsøger dem, der udgiver den uændrede tekst. - Du kan læse meget mere om dette her: http://martinus-webcenter.dk/mi-retssag.html , hvilket du måske allerede har gjort.
Tjaaa… själva "rättssaken" är jag inte alls insatt i, förutom att jag känner till de ohemula — bl.a. ekonomiska — kraven, samt det vilsegångna i att motarbeta andra krafter än de egna, även i de fall dessa andra krafter egentligen gagnar saken. Varvid det synes mig, som man även motarbetar vad man menar sig värna...
Ack jaa... men med de Jesu Kristi ord, genom vilka han inhöljer sina "bödlar och plågoandar" i sina omsorger och sin kärlek, har vi en strålande ledstjärna och inspiration att själva försöka ha överseende — såväl med oss själva som med vår nästa — där vi ännu ofärdiga jordmänniskor "inte veta vad vi göra"...
Sedan må vi betänka, att det skydd, den av Jesus Kristus befordrade världsåterlösningen, fann i Kyrkans hägn, utgjordes av just den "hårda hud" som synes vara förutsättning för att en Jesu mission överhuvudtaget skall överleva och slå rot i vår hårda värld. Varvid allt transformerats ned till jordmänskliga nivåer, vilket varit förutsättning för möjligheten att överhuvudtaget kunna påverka jordens människor. Det kan kanske behövas jurister och ekonomer med hårda nypor, för att inte Martinus verk skall övertas av världsliga — t.ex. ekonomiska, politiska eller liknande — intressen, för att därmed riskera skingras som agnar för vinden. Ja, inte vet jag, men det är i alla fall en tanke. Dock kan det inte längre handla om att "transformera ned" någonting inom Martinus mission, eftersom det nu inte längre handlar om tro, utan om ett stöd för var och ens egen kontakt med sanningen eller de verkliga förhållandena. Visserligen menar Institutet att det är just detta som Institutet avser med sina hittillsvarande juridiska aktioner. Men för att här skall vara vett och sans, måtte sådana aktioner riktas — inte mot originalen — utan allehanda förvrängningar av originalen.
Så tycker jag att det är strålande att man tagit initiativet, att för det första säkra originaltexterna. Men för det andra också att göra dessa så lätt tillgängliga för alla och envar. Och skulle någon härvid drabbas ekonomiskt så vill jag gärna vara med på ett litet hörn, att ta en del av smällen...
Jeg vender tilbage, når jeg har fået kigget nærmere på din mail, men jeg hører naturligvis meget gerne dine kommentarer til retssagen, hvis du har nogle.
Ja, jag har väl i nuläget inte mycket mer att komma med än vad som härmed redan framkommit…
Søren
Så har jag en liten klargörande kommentar, till ett stycke längre ned i texten du redan fått:
2013/11/8 Peter Kulle
Hej Søren..!
Du kommer säkert ihåg mig ifrån det forna Martinusforumet. Genom en vän har jag fått inblick i rådets rättelser av Martinus texter, samt de i samband med dessa framsprungna turerna kring styckena 1866 resp 1875 i Livets Bog. Varvid jag lätt kan se hur man inte förmår läsa innantill. I stycket 1866 säger Martinus att alla inom E-människokategorin svänger i sin polidentitet. Samt vidare »Detta utvecklingstillstånd är i sig självt helt normalt och skapar inte några särskilt obehagliga situationer för den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«. Varvid är att — rent språkligt — synnerligen noga beakta, att Martinus här inte talar om annat än »den människa vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«. Vilket betyder att Martinus talar om en underkategori av E-människan. En E-människa som enligt texten undantagslöst har en vacklande sexuell identitet. Men av dessa är en viss grupp skyddade mot »varje urspårning«. Och det är den grupp »vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«. Ja, lite längre fram i samma stycke skriver Martinus »för dem alla gäller det här, att deras moraliska standard och gudsförhållande är av en sådan struktur att den skyddar dem från varje urspårning och sålunda håller dem på den naturliga utvecklingslinjen«. Martinus syftar här alltså inte på alla E-människor, utan bara på de E-människor som han tidigare i texten säger vara de aktuella »situationerna överlägsna«.
Min nya kommentar till stycket: Risken för urspårning är inte stor för det renodlade djuret. Ej heller för den ännu riktigt primitiva människan. Denna kan visserligen vara utan medkänsla, samt farlig för sin närmaste omgivning. Men häri ligger ingenting av urspårning. Utan här ser vi ett helt naturligt tillstånd, där vederbörande är i normal medveten kontakt med såväl "sin innersta uppfattning om livet" som sina verkliga känslor.
Däremot ökar risken för urspårning när jordmänniskan kommit så långt, att hon inte längre styrs av det falnande Gudomliga medvetande Martinus identifierat som "instinkten". Utan där "instinkten" tillräckligt lämnat henne, nödgas hon stå på egna men tämligen darriga ben. En betänklig situation, särskilt med tanke på att denna darriga varelse börjat få verklig makt över de fysiska elementen. Ty, här kommer ett självförtroende samt en självtillräcklighet in i bilden, som gör henne blind för vad som ur ett kosmiskt perspektiv utgör ren och skär utvecklingsmässig ofärdighet. Denna kombination av begynnande genialitet samt självtillräcklig blindhet, gör att denna "apa med körkort, atombomb och cigarr" börjar bli verkligt farlig för såväl sig själv som sin omgivning. Och någonstans i förlängningen av denna utvecklingsmässiga process, blir de mentala urspårningarna allt mera ödeläggande. Ja,ungefär som att risken att falla "djupt" för en "trapetskonstnär", blir större ju högre upp hans konster för honom.
Det är ett vanligt misstag, att tro att "urspårningar" hör blott "primitiva" stadier till. Medan det i verkligheten finns mycket att förlora, blott där det finns tillräckligt mycket att vinna. Så det är ingen tillfällighet att den stora och för massorna tämligen avgörande förlösande "domedag" jordmänskligheten har att se fram emot, kommer i ett sent skede i jordmänniskans omvandling ifrån "djur" till "riktig människa". Liksom heller inte, att denna sammanfaller med det smärtsamma medvetandegörande av lägre tendenser, Jordklotsväsendet står inför i dettas sista uppgörelse med sin jordmänskliga natur. Inte märkligt således, att de "situationer" Martinus talar om, är av sådan art att det inte är självskrivet att varenda "E-människa" är dem "överlägsen". Särskilt med tanke på att väsendets "E-människo-epok" sträcker sig över en viss tidrymd. Samt att denna precis som alla organiskt enhetliga manifestationer i tiden, formar sig i enlighet med "kretsloppsprincipen". Varvid såväl ett "mörker-" som "ljusstadium" måtte etableras i sammanhanget...
Ja, här kan ju varje språkligt hemmastadd läsare själv konstatera, att Martinus formuleringar på intet vis räcker som grund för slutsatsen att han med formuleringen »den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«, nödvändigtvis skulle avse alla E-människor. Om han hade haft så för avsikt, hade han ju skrivit: »Detta utvecklingstillstånd är i sig självt helt normalt och skapar inte några särskilt obehagliga situationer för E-människan, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«. Men si; det gjorde han inte. Han nämner alltså inte med ett ord, att han med »den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«, avser alla E-människor. Och i formuleringen i sig, finns inget som med nödvändighet betyder att alla E-människor är i sammanhanget just sådana. Detta handlar uteslutande om språklig exakthet.
Så skriver Martinus i stycket 1875 bl.a. följande: »Vi har i D-, E-, och F-människorna mött de särskilt graverande urspårningarna«. Vilket fått människor med lässvårigheter att tro, att Martinus härvid menar att alla D-, E-, och F-människor skulle vara gravt urspårade. Ungefär som om någon trott att Afrika bara skulle hysa "lejon", blott för att vi i Afrika möter just "lejon". Men t.o.m. språkförmågan i småskolan, undanröjer risken för att barnen där skulle kunna hamna i en så galen (språk-) tunna.
Ändå har jag förstått att man inom Rådet för Martinus Institut fått det till, att Martinus dels säger att alla E-människor är »skyddade från varje urspårning« (st. 1866), samtidigt som han dels säger att alla E-människor är särskilt graverat urspårade. Varvid man naturligtvis inte fått ihop det. Men detta beror alltså på intet vis på vad Martinus i själva verket skrivit. Utan detta beror uteslutande på Rådets försmädligt skrala språkförmåga. Ingen lätt sits med tanke på att en hel värld kommer att följa dessa lustiga turer…
Ha-ha… nu kommer du nog ihåg Kulle, ja… ;o)
Kulle
4. Søren Ingemann til Peter Kulle 10-11-2013 23:44
Hej PKULLE igen,
Jeg må sige, at jeg har altid haft lidt problemer, når Martinus deler personer op i kategorier, for man har meget svært ved selv ikke at falde for fristelsen til at anbringe sig selv i en lidt fordelagtigere kategori end den, man måske i virkeligheden tilhører. Og omvendt anbringe sine medmennesker i en lidt lidt mindre fordelagtig kategori, end de fortjener. Men der er jo en mening med disse kategorier, og de skal læses og forstås af “voksne” mennesker, der har indset tilgivelsens logik, der jo består i, at man kan kun handle på basis af de talenter og viden, man har.
Nu har jeg genlæst de pågældende afsnit, og jeg tror, du har fat i en vigtig pointe, for hvis man nærlæser Martinus, skal disse kategorier ikke forstås sådan, at ALLE mennesker, som falder ind i kategorierne, er “afsporede”. Disse kategorier består af nogen, der er afsporede og nogen, der ikke er det. Martinus skriver jo i stk. 1871:
“Som vi her har set, ligger Kulminationen af Spiralkredsløbets Mørke i selve Polforvandlingens eller i Hankøns- og Hunkønsomraadet. Vi møder her de sjælelige eller aandelige Lidelser af enhver Slags. Vi møder først de ulykkelige Ægteskabers Zone. Derefter møder vi de andre endnu mere fra Flokken afvigende Væseners Sfærer og Typer, som hver især er blevet betegnet ved Bogstaverne A-B-C-D-E-F og G. Og det, vi i disse Sfærer og Typer har set, har ikke været særligt opmuntrende.”
Dette må betyde, at disse grupper består af både “afsporede” og “ikke-afsporede”.
I 1875, står der:
Vi har i D-, E- og F-Mennesket set de særligt graverende Afsporinger.
Hvis man nærlæser dette, indebærer det, at ikke alle mennesker i disse kategorier er “afsporede”, men blot at det er her, de findes.
Ellers kunne Martinus fx have skrevet:
De særligt graverende Afsporinger udgøres af menneskene i kategorierne D-, E- og F.
Men helt afgørende er det, at absolut ingen gør sig til endelig dommer over Martinus’ tekst, endsige går så vidt som til at ændre i denne. Men det skal man åbenbart have en vis intelllektuel standard for at kunne se. Jo dårligere intellektuelt rustet man er, jo sværere har man ved at forstå dette. Her må man sande, at dåren vandrer trygt, der hvor engle ikke tør træde.
Og i øvrigt er stk. 1875 i førsteudgaven identisk med Martinus’ manuskript, hvilket naturligvis bør mane til endnu større tilbageholdenhed med hensyn til at tro, at der kan være tale om en fejl.
Det er i øvrigt interessant det du nævner med, at afsporingerne kun finder sted fra det stadie, hvor instinktet slipper sit greb og til det tidspunkt, hvor intuitionen så småningom får fat. Det er jo præcis det afsnit i udvikningen, hvor vi får tildelt “fri vilje”. Jeg husker, hvordan dette emne blev diskuteret indgående på det svenske forum. Siden da mener jeg at have forstået, hvad Martinus mente, da han i begyndelsen af Livets Bog skriver:
Stk. 4. Som jeg nævnte før, er vi ikke helt prisgivet disse mægtige Kræfter, men udgør i Virkeligheden indenfor det Omraade, der beherskes af vor fri Villie, den dominerende Faktor i Reguleringen af disse mægtige Kræfters Indflydelse paa vor egen Tilværelse
Det interessante er, hvad Martinus mener med “inden for det Område”. Jeg tror, det netop er “det område” i spiralkredsløbet, hvor instinktet slipper sit tag og til vi får kosmisk bevisthed.
Alt det bedste, og tak for din forståelse af vores “lovovertrædelse”.
Søren
5. Peter Kulle til Søren Ingemann 11-11-2013 08:13
Hej Søren..!
10 nov 2013 kl. 23:44 skrev Søren Ingemann Larsen :
Hej PKULLE igen,
Jeg må sige, at jeg har altid haft lidt problemer, når Martinus deler personer op i kategorier, for man har meget svært ved selv ikke at falde for fristelsen til at anbringe sig selv i en lidt fordelagtigere kategori end den, man måske i virkeligheden tilhører. Og omvendt anbringe sine medmennesker i en lidt lidt mindre fordelagtig kategori, end de fortjener.
Tjaa… detta får stå för var och en… bäst att överhuvudtaget inte falla för frestelsen att spekulera hit och dit när det kommer till andlig vetenskap. Nej, signifikativt för denna är intellektuell hederlighet, samt att man härvid undantagslöst underbygger sig med i sammanhanget tillräckliga grunder. Vilket förstås betyder att man i botten på alla sina utsagor är logiskt följdriktigt förankrad i för alla och envar oavvisliga realiteter. Såsom — exempelvis — det för varje forskare oavvisliga faktum att vederbörande upplever något. Varvid man här har det icke-kvantitativa men absoluta (kan inte kvantifieras eller uttryckas i siffror, etc) kända, att relatera det okända till, varvid man här kan vara vetenskaplig istället — just — för att inveckla sig i spekulationer, tyckande och tro…
Men der er jo en mening med disse kategorier, og de skal læses og forstås af “voksne” mennesker, der har indset tilgivelsens logik, der jo består i, at man kan kun handle på basis af de talenter og viden, man har.
Precis...
Nu har jeg genlæst de pågældende afsnit, og jeg tror, du har fat i en vigtig pointe, for hvis man nærlæser Martinus, skal disse kategorier ikke forstås sådan, at ALLE mennesker, som falder ind i kategorierne, er “afsporede”.
Märkligt att du inläser detta i min text. För där visar jag tvärtom just på hur Martinus ord inte kan tolkas annat än som stöd för det motsatta. Exempelvis skriver jag: »Så skriver Martinus i stycket 1875 bl.a. följande: »Vi har i D-, E-, och F-människorna mött de särskilt graverande urspårningarna«. Vilket fått människor med lässvårigheter att tro, att Martinus härvid menar att alla D-, E-, och F-människor skulle vara gravt urspårade. Ungefär som om någon trott att Afrika bara skulle hysa "lejon", blott för att vi i Afrika möter just "lejon". Men t.o.m. språkförmågan i småskolan, undanröjer risken för att barnen där skulle kunna hamna i en så galen (språk-) tunna.« Så — precis såsom Rådet måtte anmodas läsa innantill, behöver du — hur mycket språkvetare du än är — läsa igenom vad jag säger en gång till. Och denna gång med korpgluggarna öppna ("ögon att se med" — du vet ;o)...
Disse kategorier består af nogen, der er afsporede og nogen, der ikke er det.
Ja, det är ju just vad mina utläggningar säger — ordagrannt...
Martinus skriver jo i stk. 1871:
“Som vi her har set, ligger Kulminationen af Spiralkredsløbets Mørke i selve Polforvandlingens eller i Hankøns- og Hunkønsomraadet. Vi møder her de sjælelige eller aandelige Lidelser af enhver Slags. Vi møder først de ulykkelige Ægteskabers Zone. Derefter møder vi de andre endnu mere fra Flokken afvigende Væseners Sfærer og Typer, som hver især er blevet betegnet ved Bogstaverne A-B-C-D-E-F og G. Og det, vi i disse Sfærer og Typer har set, har ikke været særligt opmuntrende.”
Dette må betyde, at disse grupper består af både “afsporede” og “ikke-afsporede”.
Precis..! Synd att du nödgas ägna din tid åt att slå in öppna dörrar — du om någon behöver den bättre. Att falla i samma osakliga trall som Rådet gör dig verkligen inte skickad att bemöta dettas spekulationer och förutfattade meningar...
I 1875, står der:
Vi har i D-, E- og F-Mennesket set de særligt graverende Afsporinger.
Ja, precis! Vilket alltså — precis som jag skriver — inte betyder att Martinus skriver att alla D-, E- och F-människor är urspårade. Nej, lika lite som någon skulle mena att Afrika inte hyser annat än exempelvis "lejon", bara för att vederbörande säger att det främst är i Afrika vi möter lejonen". Självklart. Samt för mig obegripligt att di inte kan se vad jag exakt skriver...
Hvis man nærlæser dette, indebærer det, at ikke alle mennesker i disse kategorier er “afsporede”, men blot at det er her, de findes.
Exakt vad jag kommer fram till i min text...
Ellers kunne Martinus fx have skrevet:
De særligt graverende Afsporinger udgøres af menneskene i kategorierne D-, E- og F.
Precis! Och det är också därför jag skriver rörande stycket 1866: »Vilket betyder att Martinus talar om
en underkategori av E-människan. En E-människa som enligt texten undantagslöst har en vacklande sexuell identitet. Men
av dessa är en viss grupp skyddade mot »varje urspårning«. Och det är den grupp »vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«.
Samt lite längre fram: »Ja, här kan ju varje språkligt hemmastadd läsare själv konstatera, att Martinus formuleringar
på intet vis räcker som grund för slutsatsen att han med formuleringen »den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«, nödvändigtvis skulle avse
alla E-människor.
Om han hade haft så för avsikt, hade han ju skrivit: »Detta utvecklingstillstånd är i sig självt helt normalt och skapar inte några särskilt obehagliga situationer för
E-människan, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«.
Men si; det gjorde han inte. Han nämner alltså inte med ett ord, att han med »den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna«, avser alla E-människor. Och i formuleringen i sig, finns
inget som med nödvändighet betyder att alla E-människor är i sammanhanget just sådana. Detta handlar uteslutande om språklig exakthet.«
Men helt afgørende er det, at absolut ingen gør sig til endelig dommer over Martinus’ tekst, endsige går så vidt som til at ændre i denne.
"Andlig domare"..? Allt handlar om på vilka grunder man agerar. Kan man oantastligt förklara sig, måtte man kunna logiskt följdriktigt härleda sina utsagor i för alla och envar oavvisliga realiteter. Och då har man själva livets verkliga natur i ryggen. Varvid det i så fall blir livet självt som är dess "domare". Sedan är en helt annan sak, att i alla fall jag inte kunnat belägga Martinus med några felaktiga utsagor, utan vad jag läst och förstått av Martinus texter, har jag bara kunnat logiskt bekräfta inför mig själv. Och då handlar det ändå om — i alla fall — något till några hundratal sidor text...
Men det skal man åbenbart have en vis intelllektuel standard for at kunne se. Jo dårligere intellektuelt rustet man er, jo sværere har man ved at forstå dette. Her må man sande, at dåren vandrer trygt, der hvor engle ikke tør træde.
Absolut. Men ännu viktigare för den i sammanhanget tämligen intelligenta jordmänniskan, är att vara öppen inför livet. Och därmed inför vad hon läser. Så att hon inte bara ser vad hon vill se, för att därmed falla offer för sina egna förutfattade meningar. Ungefär som den psykiskt sjuke tenderar se "det förgångnas spöken" i det eljest jungfruliga nuet… (ja, som du kanske kan åminna dig så poängterar Martinus just detta med öppenheten som den för jordmänniskan springande punkten. Varvid han här alltså talar om ett rent istället for "förstockat" sinne. Samtidigt som han menar att den jordmänskliga intelligens i sig, för den moderna människan i allmänhet räcker till för att själv kunna notera det levande väsendets eviga identitet, såsom varande en intellektuellt underbyggd realitet. Så… läs texter förbehållslöst, samt med ett barns ögon… rätt vad det är åker man på en nit, om man av gammal vana — och tidsbrist? — bara skummar igenom det skrivna. Och detta måhända särskilt vad Kulles texter anbelangar... ty här är orden vägda på mer än guldvåg...
Og i øvrigt er stk. 1875 i førsteudgaven identisk med Martinus’ manuskript, hvilket naturligvis bør mane til endnu større tilbageholdenhed med hensyn til at tro, at der kan være tale om en fejl.
Jo, jag vet det genom min tidigare nämnda vän...
Det er i øvrigt interessant det du nævner med, at afsporingerne kun finder sted fra det stadie, hvor instinktet slipper sit greb og til det tidspunkt, hvor intuitionen så småningom får fat. Det er jo præcis det afsnit i udvikningen, hvor vi får tildelt “fri vilje”. Jeg husker, hvordan dette emne blev diskuteret indgående på det svenske forum.
Nej, detta var något som slog mig i sambande med författandet av breven till dig. Visst har det snackats fram- och tillbaka i näraliggande spörsmål, men vad jag kommer ihåg inte just om detta. I varje fall är mina aktuella utsagor och formuleringar ingenting jag varken läst förr eller själv satt på pränt tidigare. Nej, jag har inte ens hyst några klart formulerade tankar i sammanhanget, förrän nu...
Siden da mener jeg at have forstået, hvad Martinus mente, da han i begyndelsen af Livets Bog skriver:
Stk. 4. Som jeg nævnte før, er vi ikke helt prisgivet disse mægtige Kræfter, men udgør i Virkeligheden indenfor det Omraade, der beherskes af vor fri Villie, den dominerende Faktor i Reguleringen af disse mægtige Kræfters Indflydelse paa vor egen Tilværelse.
Ja, att hysa ett ansvar man i.o.f.s. inte alltid är helt mäktig, men som man ändå genom smärtsamma erfarenheter så småningom kan hantera, är enda sättet att kunna växa upp till (i kosmisk mening) självständiga — ansvarstagande individer. Dvs, till "gudar". Varvid det är själva lidandet, som höjer den andliga nivån — ingenting annat. Skrev just i dagarna om detta: »Inser man att man behöver förstå livets allt övergripande, för alla och envar likadana natur, för att vara i intellektuell kontakt med det allt övergripande sammanhang, utan vilket delarna inte kan förklaras, så inser man att det inte hjälper en att stapla ”delar” på varandra för att öka sin ”förståelse” för livets och därmed sin egen principiella och därmed verkliga natur. Nej ”förståelse” kommer alltså inte av kvantitativt utforskande, varvid ”byggsten” läggs på ”byggsten”, utan ”förståelse” i sammanhanget kommer först genom att man på ”korset” fått sin andliga våglängd höjd så att man härvid kommer i högre kontakt med livets — eller Gudomens — tankeocean. Det handlar alltså om att vara på våglängd med sanningen. Är man det ”kommer den till en osökt”. Och det är bara genom sitt eget lidande, man kommer på våglängd med högre realiteter. Inte genom naturvetenskapligt eller eljest blott kvantitativt förmerande av ”kunskap”. Man måtte således förstå skillnaden mellan ”lärdom” respektive ”visdom”. ”Lärdom” utan "visdom" kan bara befrämja färden mot ”domedag”, medan ”visdom” är kvittot på vad ”domedag” man redan gått igenom och således befruktats av. Varvid "visdomen" således ger insikt i livets allt övergripande natur, så att "delarnas" förhållande till denna eller till varandra aldrig ter sig "slumpmässigt" eller med andra ord "obegripligt". Utan tvärtom ändamålsenligt och härvid Gudomligt kärleksfullt…«
Det interessante er, hvad Martinus mener med “inden for det Område”. Jeg tror, det netop er “det område” i spiralkredsløbet, hvor instinktet slipper sit tag og til vi får kosmisk bevisthed.
Ja, i liknande banor har jag — således — också tänkt...
Alt det bedste, og tak for din forståelse af vores “lovovertrædelse”.
Stort tack själv, Søren. Kan förstå om du har en jädra massa text att läsa — brev och annat — varvid det är lätt att missa vad som faktiskt står skrivet. Själv ser jag mina utläggningar (vilka alltså i sin helhet presenterats för dig) som ett klart språkligt bevis för att den rättelse Rådet gjort i samband med styckena 1866 och 1875 (varvid rättelsen står att finna i stycket 1875), grundar sig på Rådets egen oförmåga att läsa innantill. Varvid man inte förstått att Martinus aldrig skrivit det man i detta sammanhang befarat. Och det kan ju användas som en tankeställare för Rådet att inte fara fram som en okontrollerad gräsklippare över vad som enligt jordmänskligt skick och bruk betraktas som "heliga skrifter"...
Samtidigt förstår jag att detta inte hjälper er i er rättsliga knipa, ty här gäller bara "ohelig" jordisk rättspraxis. Och att denna — ur våra jordmänskliga vardagsperspektiv — lika mycket är ett verk av Mammon som av Himlen, vet de flesta av oss. Om än detta blott är uttryck för vad som "synes vara". Ja… egentligen — bortom de jordmänskliga kulisserna — är ju "allt mycket gott" samt i lika mån uttryck för den Himmelska allkärlek som är marken under våra fötter och luften vi andas samt allt som till syvende og sidst gör allt värt sitt pris och livet värt att leva...
OK..?
Kulle
6. Søren Ingemann til Peter Kulle 11-11-2013 16:38
Pkulle, jeg er dig meget taknemmelig for, at du har gjort mig opmærksom på denne læsning af stykkerne omkring 1866 og 1875, for selv om din læsning og forståelse af teksten ikke (kan) forstås på samme måde af alle, er det jo nok til at illustrere, at der ikke må laves om i teksten. Enhver skal kunne danne sig sin egen mening, det er det centrale for mig. Og eksemplet vil måske endda kunne bruges i vores retssag.
Og jeg er - som jeg har prøvet at forklare dig - tilbøjelig til at give dig ret i din læsning, og derfor forstår jeg ikke din kommentar, hvor du meddeler mig, at jeg ikke kan læse indenad:
Märkligt att du inläser detta i min text. För där visar jag tvärtom just på hur Martinus ord inte kan tolkas annat än som stöd för det motsatta. Exempelvis skriver jag: »Så skriver Martinus i stycket 1875 bl.a. följande: »Vi har i D-, E-, och F-människorna mött de särskilt graverande urspårningarna«. Vilket fått människor med lässvårigheter att tro, att Martinus härvid menar att alla D-, E-, och F-människor skulle vara gravt urspårade. Ungefär som om någon trott att Afrika bara skulle hysa "lejon", blott för att vi i Afrika möter just "lejon". Men t.o.m. språkförmågan i småskolan, undanröjer risken för att barnen där skulle kunna hamna i en så galen (språk-) tunna.« Så — precis såsom Rådet måtte anmodas läsa innantill, behöver du — hur mycket språkvetare du än är — läsa igenom vad jag säger en gång till. Och denna gång med korpgluggarna öppna ("ögon att se med" — du vet ;o)...
Det eneste, jeg gør, er jo - såvidt jeg kan se - at jeg giver dig ret. Jeg tror, det er dig, der skal læse det igen, og ikke mig. Men måske skyldes misforståelsen, at du skriver på svensk og jeg skriver på dansk. Og det skal nok gå alt sammen.
Det samme gælder:
Precis..! Synd att du nödgas ägna din tid åt att slå in öppna dörrar — du om någon behöver den bättre. Att falla i samma osakliga trall som Rådet gör dig verkligen inte skickad att bemöta dettas spekulationer och förutfattade meningar…
Vi er jo sådan set - såvidt jeg kan se - enige. Og mine kommentarer er ikke ment som indvendinger, men som illustration af, at jeg er enig. Grunden til, at jeg finder anledning til at skrive disse kommentarer, som altså ikke skal forstås som indvendinger, er kun, at dette jo ikke er en helt ukompliceret sag, hvilket jo også er grunden til, at Martinusinstituttet retter forkert. Det er muligt, at det er barnemad for dig.
Men Kulle skriver jo som Kulle gør, og det skal Kulle fortsætte med - indtil Kulle lidt efter lidt ved smertende erfaringer vil lære at forstå, at en del af den kosmiske bevidsthed også har noget at gøre med den måde, man kommunikerer på. Man kan udmærket ved lidt træning og hårdt arbejde få sagt nøjagtig det, der skal siges - uden at komme til at få andre til at skamme sig over, at de ikke er så kloge som en selv. Husk, at ligesom der er væsener, der er klogere end Søren, er der også væsener, der er klogere end Kulle!
Det kan også være, at det er Kulles humoristiske sans, jeg (heller) ikke forstår. Jeg synes ellers, at jeg har humoristisk sans.
Og tak igen, Kulle for dine værdifulde iagttagelser. Kom bare med nogle flere, hvis du orker det … !
Søren
7. Peter Kulle til Søren Ingemann 12-11-2013 09:15
Hej igen Søren Ingemann Larsen..!
11 nov 2013 kl. 16:38 skrev Søren Ingemann Larsen :
Pkulle, jeg er dig meget taknemmelig for, at du har gjort mig opmærksom på denne læsning af stykkerne omkring 1866 og 1875, for selv om din læsning og forståelse af teksten ikke (kan) forstås på samme måde af alle, er det jo nok til at illustrere, at der ikke må laves om i teksten. Enhver skal kunne danne sig sin egen mening, det er det centrale for mig. Og eksemplet vil måske endda kunne bruges i vores retssag.
OK… bra..!
Og jeg er - som jeg har prøvet at forklare dig - tilbøjelig til at give dig ret i din læsning, og derfor forstår jeg ikke din kommentar, hvor du meddeler mig, at jeg ikke kan læse indenad:
Märkligt att du inläser detta i min text. För där visar jag tvärtom just på hur Martinus ord inte kan tolkas annat än som stöd för det motsatta. Exempelvis skriver jag: »Så skriver Martinus i stycket 1875 bl.a. följande: »Vi har i D-, E-, och F-människorna mött de särskilt graverande urspårningarna«. Vilket fått människor med lässvårigheter att tro, att Martinus härvid menar att alla D-, E-, och F-människor skulle vara gravt urspårade. Ungefär som om någon trott att Afrika bara skulle hysa "lejon", blott för att vi i Afrika möter just "lejon". Men t.o.m. språkförmågan i småskolan, undanröjer risken för att barnen där skulle kunna hamna i en så galen (språk-) tunna.« Så — precis såsom Rådet måtte anmodas läsa innantill, behöver du — hur mycket språkvetare du än är — läsa igenom vad jag säger en gång till. Och denna gång med korpgluggarna öppna ("ögon att se med" — du vet ;o)...
Det eneste, jeg gør, er jo - såvidt jeg kan se - at jeg giver dig ret. Jeg tror, det er dig, der skal læse det igen, og ikke mig. Men måske skyldes misforståelsen, at du skriver på svensk og jeg skriver på dansk. Og det skal nok gå alt sammen.
OK… nu ser jag att det är jag själv som
inte läst vad du faktiskt skrivit. Du skrev »Nu har jeg genlæst de pågældende afsnit, og jeg tror, du har fat i en vigtig
pointe, for hvis man nærlæser Martinus, skal disse kategorier ikke forstås sådan, at ALLE mennesker, som falder ind i kategorierne, er “afsporede”.
Detta har jag helt
galet tolkat som »Nu har jeg genlæst de pågældende afsnit, og jeg tror, du har
fel i en vigtig pointe…« (jag har alltså fått "fat" till svenska ordet "fel" — eng. "wrong" — vilket alltså är just fel…). Sorry… jag är verkligen ledsen… det var inte meningen att vålla dig besvär på detta sätt… ber om överseende…
Ha, ha… Kulle kryper till korset… ett ögonblick att minnas… ;o)
Det samme gælder:
Precis..! Synd att du nödgas ägna din tid åt att slå in öppna dörrar — du om någon behöver den bättre. Att falla i samma osakliga trall som Rådet gör dig verkligen inte skickad att bemöta dettas spekulationer och förutfattade meningar…
Vi er jo sådan set - såvidt jeg kan se - enige.
Absolut..!
Og mine kommentarer er ikke ment som indvendinger, men som illustration af, at jeg er enig.
Ja, nu ser jag att det gäller dem alla...
Grunden til, at jeg finder anledning til at skrive disse kommentarer, som altså ikke skal forstås som indvendinger, er kun, at dette jo ikke er en helt ukompliceret sag, hvilket jo også er grunden til, at Martinusinstituttet retter forkert.
Helt förståeligt samt rentav lovvärt..!
Det er muligt, at det er barnemad for dig.
Tjaa… "barnemad" och "barnemad"… särskilt svårt att genomskåda Martinusinstituttets rent språkliga misstag (vid sidan av de moraliska) har det inte varit. I själva verket gick jag och min vän igenom de 5 senaste av "rettelserna" varvid lätt kunde konstateras att de grundade sig på språkliga missförstånd allesammans. Man har dragit innehållsmässiga växlar, helt utan språklig täckning eller grund. Märkligt att språkliga dilettanter skall "rätta" avancerade texter...
Men Kulle skriver jo som Kulle gør, og det skal Kulle fortsætte med - indtil Kulle lidt efter lidt ved smertende erfaringer vil lære at forstå, at en del af den kosmiske bevidsthed også har noget at gøre med den måde, man kommunikerer på. Man kan udmærket ved lidt træning og hårdt arbejde få sagt nøjagtig det, der skal siges - uden at komme til at få andre til at skamme sig over, at de ikke er så kloge som en selv. Husk, at ligesom der er væsener, der er klogere end Søren, er der også væsener, der er klogere end Kulle!
Jovisst..! Detta skriver Kulle under på..!
Det kan også være, at det er Kulles humoristiske sans, jeg (heller) ikke forstår. Jeg synes ellers, at jeg har humoristisk sans.
Njaa… Kulle kan i sina bättre stunder vara rolig ("funny") — men såå rolig är inte Kulle...
Og tak igen, Kulle for dine værdifulde iagttagelser. Kom bare med nogle flere, hvis du orker det … !
OK… skall gå igenom alla "rettelser" och som hittills ser ut är risken (?) stor att inte en enda äger språklig relevans…
Søren
Än en gång ber jag om ursäkt för mitt genanta tilltag. Jag skall försöka kompensera mig genom att skärskåda alla "rättelser" av Martinus texter. Har faktiskt en förteckning med dem alla. Dessutom förstår min omnämnde vän danska, i själva verket har hon i många år översatt en hel del av Martinus texter till svenska.
Tyvärr föreligger nog risk att åklagaren bortser ifrån, huruvida Martinusinstituttet förvanskat Martinus texter eller ej, för att istället helt krasst bara se till frågan om Copyright. Varvid tidens byråkratiska juridiska formaliteter riskerar bli avgörande. Men så är det i denna, "den upp- och nedvända världen"… (där rättfärdigheten är sin egen lön, vilket vill säga att den får sin lön i Himlen).
8. Søren Ingemann til Peter Kulle 12-11-2013 11:59
Nå, men så er jeg glad igen, Kulle, så var det jo bare fordi du TROEDE, at du kunne forstå dansk, men det kunne du ikke... :) Alt forladt.
Og det er jo egentlig parallelt med, hvad Martinusinstituttet gør. Det tror, de forstår, men det gør de ikke. Forskellen er blot, at du misforstod, men Martinusinstituttet er næppe slet ikke i stand til at forstå, så i deres tilfælde er det intelligens, der mangler. Og det er det sidste, man kan sige om dig. Du var bare lidt for hurtig på aftrækkeren. Du er jo vant til at have ret ...;-)
Helt seriøst, Kulle, synes jeg, at vi har en vigtig fælles sag her med at beskytte Martinus' originaltekst, så jeg vil spørge, om jeg ikke kunne aflægge dig et kort besøg, og evt. tage Rolf Elving med.
Hvis jeg har ret i, at du bor i Halmstad, er det jo slet ikke et umuligt projekt.
Det undrer mig ikke, at du fortæller mig, at din ven, der gjorde dig opmærksom på problemet, er oversætter af Martinus' tekst. For det var netop det samme, som i sin tid henledte min opmærksomhed på, at her var noget galt. For ad mærkelige veje blev jeg i en periode Mary McGoverns "sparring partner" i hendes oversættelsesarbejde, og det viste sig her, at hun gang på gang fandt alle de problematiske steder, og i mange tilfælde viste det sig, at der var divergens mellem bogudgaven og manuskriptet. Og dette var baggrunden for, at jeg påtog mig - og af Martinusinstituttet fik lov til - at indskanne manuskriptet, så alle fik mulighed for ved selvsyn at lave sine videnskabelige undersøgelser. Nu trækkes jeg så i retten for at have lagt dette manuskipt ud på nettet så alle kan se det. Men det er en anden historie.
Nå - men jeg håber, at du vil tage en snak med Rolf og mig. Jeg skal nok lade være med at dreje halsen om på dig. Det skal ikke være noget fancy arrangement, vi kommer bare et par timer. Alle gode kræfter bør kunne gå sammen i denne sag.
Søren
